Vinter 2011/2012 upptäckte jag en knöl på hennes kind, som visade sig vara en tumör. Den fick vi snabbt operera bort, och då trodde jag allt skulle bli bra. Bara några veckor senare började hon bete sig konstigt, hon blev väldigt stel i nacken och visade smärta. Vi besökte då veterinär igen och då fick vi veta att hon hade fått diskbråck i nacken. Hon behövde ej operera som tur var utan gick på medicin ett tag. Här pausade vi ett tag från agilityn, och jag var fortfarande helt inställd på att vi skulle få tävla och träna igen. Det tog inte många veckor innan Rufsan och Tippa kolliderade i varsina glädjeskutt, Rufsan ramlade omkull och landa på rumpan/ryggen. Hon visade mycket smärta efteråt, hennes svans hängde bara rätt ner, och inte rakt upp som den brukar vara. Jag trodde att svansen var av så viåkte vi till veterinären igen och de röntgade och tillsist kunde de säga att hon har något som kallas Spondylos. Detta är en sjukdom som påverkar henne mycket om hon gör för höga hopp, precis som i agilityn. Så 2012 fick vi lägga agilityn på hyllan, vilket känns så jädra tråkigt och orättvist. Men det viktigaste är ju trots allt att hon mår bra!I början på 2013 kände jag återigen en knöl, denna gången vid ett juver. Det var dags för veterinären igen. Det blev en operation då det var en juvertumör, som tur var så var den godartad och det var ingen fara.
Nu lever Rufsan nästan ett pensionärsliv. Man kan säga att hon är halvtidspensionär! Nu är hon med på promenader och är ute och busar. Ibland händer det att hon får prova något agilityhinder igen och då är hon lyckligare än någonsin. Annars får hon träna lite freestyle några gånger i veckan.
Även om det hänt en del tråkigheter så är jag så himla glad att hon är vid liv! Mitt älskade lilla hjärta <3